Det bidde inte ens en tummetott

Efter tre år i högstadiet på Lyckeskolan går min son snart ut nian och kan lämna eländet bakom sig hoppas jag.
Det har varit tre år med en mängd olika mentorer, eller klassföreståndare som det hette på min tid. Hans klass har ansetts vara en problemklass och helt omöjlig att få ordning på enligt mentorerna och de har avlöst varandra på löpande band, av olika skäl.

Vid flera utvecklingssamtal så har det handlat mer om att mentorer bett om råd hur de ska hantera klassen än om min son. Han behöver inte så mycket stöd i skolan, det går bra för honom, så det har väl varit okej, men det har känts ganska konstigt.

Dessutom har det framkommit hela tiden att klassen fungerar riktigt bra så länge mentorerna inte är i närheten… Kanske är det en utav anledningarna till att man bytt mentorer varje år? En katastrofal taktik dock. Även tonåringar behöver viss stabilitet i tillvaron, trots att de kan upplevas som vandrande kaosprinciper ibland.

Sedan kom då diskussionen vad de skulle göra när de nu slutar. Göra något tillsammans, klassresa, utflykt, vad som helst. Paintball beslutades vid ett tillfälle genom omröstning men det beslutet rev mentorerna upp genom att vid ett annat tillfälle ha en ny omröstning, och då kom man fram till att åka till Liseberg ihop, men mentorerna rev upp även det och vid ett tillfälle så tröttnade mentorerna och lämnade klassrummet med orden: ”Vi orkar inte mer. Ni får lösa det här själva.”
Vilket ungarna genast gjorde. De bestämde sig för att trycka tröjor med texten: ”Man glömmer aldrig en KK”. KK i detta fallet är förkortning för klasskamrat. Förkortningen är annars känd med en helt annan betydelse vilket gör meningen fyndig och kul. Dessutom lägger den tyngdpunkten på kamraterna i klassen, de ekrar som lyckats få hjulet att snurra trots att det varit skevt.

De kollade upp tryckeri och kostnader, de styrde upp alltihop.
Mentorerna gjorde dock inte vad de sa, de lät inte klassen lösa detta själva. De anser att texten är stötande och har förbjudit klassen att trycka tröjorna och talat om för dem att om de trycker tröjorna ändå så får de inte använda dem i skolan.

Nu undrar jag; hur kan vuxna människor, som dess­utom ska föreställa pedagoger, först överge klassen och sedan förbjuda dem att ge­nomföra sin idé?

Nu är hjulet punkterat, eleverna vill inte mer. Det blir inga tröjor, det blir ingen resa, ingen utflykt, ingenting.

Hade jag haft råd så skulle jag trycka upp de där tröjorna till klassen och dela ut dem på skolavslutningen.  De har banne mig förtjänat det.

Mamma