Äntligen måndag.

Hatar helgdagarnas krav på uppmärksamhet.

Måndagar lättar fågelhjärtat från sin sovkvist och plirar mot soluppgången full av lust.

Fågelfrihet att se på livet från ett litet annat håll.

Öronbrus och solvärme.

Bennie

Finnar och greker, somalier och bosnier, kroater och estländare, ryssar och serber, italienare och fransmän, spanjorer och ingermanländare, montenegriner och albaner, romer och danskar, norrmän och islänningar, chilenare och rumäner. Ja det är bara ett litet axplock av alla de nationaliteter som befolkar Marks kommun, vår kommun.

Människor, markbor, som kommit hit av varierande skäl. Några som arbetskraftsinvandring men många därför att det inte längre fanns något liv och någon framtid för dem i deras hemländer. De tvingades bort till något nytt och okänt. Men i deras hjärtan finns naturligtvis också bilden av en hembygd och de följer så gott det går det som händer i nutid där hemma.

Har Markbladet som dominerande lokaltidning ett ansvar också när det gäller att uppmärksamma dessa markbors kulturer, länder och historia? Skulle det öka förståelsen mellan oss som bor i den här kommunen? Är det berikande att lyfta blicken mot omvärlden för att förstå det som händer lokalt?

Redaktionen på Markbladet arbetar enligt policyn att skriva om ”lokala” händelser och att lämna omvärldsrapporteringen helt åt sidan. Jag anser att detta är trångsynt och ett svek mot de krav man kan ställa på en tidning med en så dominerande position och en så stor läsekrets.

Bennie

Bakelse. Else med baken. Bakofram. Framobak.

Så mycket i tillvaron verkar handla om- och i, desperation. Att synas till varje pris. Att få allt ljus, åtminstone för några minuter. Förnedrings-TV drar publik, men också deltagare som kastar allt överbord för att få synas en liten stund.

Kanske om vi får synas en stund att allt blir meningsfullt?

Eller är också detta bara en hägring som upplöses i en påträngande insikt om att man lever i en livs-öken. Att bli uppmärksammad är en längtan vi alla bär förstås. Våra liv är ju korta och vi vill väl alla ”i någon mening” (som Leif G.W. Persson brukar säga) synas under vår livsresa. Det som gör mig ledsen är att detta naturliga behov tar så underliga uttryck. I oövertänkta beslut som man sedan tvingas leva med under lång tid. Som tatueringar i ungdomsåren. Som medverkan i förnedrings-TV. Som att exploatera baken – om inget annat funkar.

Bennie

11/12/13 maj 2012

Framme i Bari vid strax efter tio. Hinner promenera runt i den vackra staden, titta på Citadellet, sitta en stund i den lilla vackra parken, strosa runt bland gränderna som ser ut precis som i Lady & Lufsen, trånga, mörka med klädstreck mellan husen och kvinnor som lutar sig ut och skriker åt varandra. Jag hittar till slut också ett litet café med gratis uppkoppling på nätet så jag kan skriva lite och lägga ut.

Sen plockar jag fram mandolinen och spelar. Det skapar alltid spännande möten. En algerier kommer fram och vi börjar prata. Han är musiker själv och till slut hämtar han sin gitarr och sin ryske vän och vi lirar på tills vi blir bortkörda av polisen. Känns lite konstigt att göra sådant som andra brukar ha gjort före tjugo års åldern, när man själv är sextio.

Sen blir det lite långa timmar då kvällen går över i natt. Sätter mig på golvet inne vid biljett luckorna på stationen och tittar på folk. De biljettluckor som bemannas stängs klockan 22,00. Nu hänvisas resande till de märkliga biljettautomaterna. Då ser jag en kille i 35-årsåldern komma in och ställa sig att titta på folk, mitt på golvet. Han är kortklippt, har röd jacka och beiga byxor med sidfickor. Han trampar omkring lite ostyrigt vilket får mig att tänka att han verkar speedad. Kanske en narkoman? Vad är han ute efter? Plötsligt möts våra ögon och ingen av oss viker undan. Han ler vänligt mot mig. Hans ögon utstrålar varken alkohol- eller drogproblem.

Men så slår han plötsligt till! Det har kommit in ett äldre par som verkar ha svårt med att begripa sig på biljettautomaterna. Då steppar mannen fram och erbjuder högljutt sina tjänster. Han är mycket servil, tålmodig och vänlig i sitt bemötande. Jag följer noga hans handrörelser för att se om han skall försöka plocka av dem tillhörigheter eller pengar. Men jag kan inte upptäcka något fuffens. Han ser bara till att de får sina biljetter och avbryter sig sedan i slutfasen för att med samma iver kasta sig över några ungdomar som hamnat i bryderi vid en av de andra automaterna. Han verkar fascinerad över att få hjälpa till och förklarar de knepiga maskinernas funktioner som om han vore en hängiven bilentusiast eller frimärkssamlare som fick lov att berätta om sina ”fynd”. Han njuter!

Så avbryter han sig då han ser en kvinna stå mitt på golvet och hon ser lite frågande ut. Han kilar fram snabb som en vessla och även om jag inte förstår italienska så begriper jag ändå att han frågar om han kunde hjälpa till med något. Efter en stunds palaver kilar han iväg ivrigt viftande för att visa henne tillrätta med det hon nu skulle. Strax är han tillbaka och han steppar som en thaiboxare av iver att få bistå någon annan. Så är det en ensam äldre kvinna som får hans uppmärksamhet. Det tar en stunds tålmodigt förklarande och demonstrerande sen har kvinnan fått sin biljett ur maskinen och vill ge mannen några växelmynt som tack, men han viftar avvärjande och skuttar vidare till nya ”offer”. Jag följer honom och ser att han då och då också tackar ja till några mynt och halar då upp en ljus kalvskinnsplånbok ur högra sidfickan vari han låter mynten trilla. Jag måste till slut efter att ha iakttagit honom i ett par timmar inse att han inte är vare sig drogad, girig eller opålitlig. Han är helt enkelt bara snäll!

En snäll kille som gillar att hjälpa folk tillrätta. Det förvånar mig lite att jag förvånas över detta. Men sanningen är naturligtvis den, vilket min resa också så tydligt har visat, att världen är full av snälla, vänliga och hjälpsamma människor.

Nu går det mot midnatt och jag hör syrsorna och ser hur skuggfigurer söker sig in i de mörkaste hörnen på stationsområdet för att hitta en sovplats. Det är de många hemlösa. Jag är ledsen för alla som tvingas att leva så och att vår omtanke inte räcker till för att kunna hjälpa dessa arma människor.

Två minuter efter midnatt kommer så mitt nattåg mot Bologna. Där träffar jag en glad skäggig konduktör som berättar att han älskar Sverige och vill dö i Stockholm. Nu hade han ingen uppenbar dödslängtan men tyckte bara att Stockholm skulle funka bra som slutscen i livet.

Så kryper jag ner i bädden och skakas och rörs som en dry martini under natten, men man vänjer sig.

Vaknar i Bologna och sen vidare till Milano och Basel. Därifrån nattåg mot Köpenhamn och sen diverse tåg och bussar hem till Kinna.

Snipp snapp snut så var resan slut!

I natt överfärjades jag från Patras i Grekland till Bari i Italien. Så nu kan man kalla sig färgad. Havet var lugnt och vinden ljummen. Inte så mycket folk på båten, mest lastbilschaufförer så jag fick sova ensam i min 4-bäddshytt, med avslappade och okontrollerade snarkningar.

Vaknade utsövd men missade kaffet till frukosten vilket gjorde att hornen genast började växa i pannan. Försökte slappna av med lite TV. Dom visade den italienska kanalen RAI 1. Det var nyheter och dom behöver man ju som vanligt inte förstå kommentarerna till. Bilderna visar med all önskvärd tydlighet att världen vårdar sitt sinne för galenskap. Det är död och svält och orättvisor som vanligt.

Jag fick dock en inblick i hur djup Italiens kris är. Man har ju sett en del på svensk TV och känner till deras många byten av regeringar sedan 2:a världkriget och att man på senare tid dragits med i den allmänna ekonomiska krisen, även om politikerna försöker hålla uppe skenet. Men att krisen var så djup visste jag inte.

När  nyhetsankaret lämnade över till vädret så storknade jag nästan. Bredvid den vackra kartan behängd med gula solar står en UNIFORMERAD MILITÄR och skriker ut rapporten. Han är rikligt dekorerad vilket möjligen kan vara ett tecken på att han bara är en tivoli- eller varitémilitär, men det kan ju också vara en riktig stridis med kulmage och ryggskott.

Vart är välden på väg….

Bennie 

Inget är mer lärorikt än att resa.

I mötet med andra kulturer upptäcker man som svensk mycket som hittills varit fördolt. Nämligen att det finns andra sätt att se på livet och tillvaron än vår hemsnickrade svenssonförträfflighet med ordning och reda. Visst kan oredan vara lustfylld?

Här i Aten kör man med fördel motorcykel på 1000 kubik på trottoaren, självklart utan hjälm. Aten är för övrigt fylld av motorcyklar och moppar av olika storlek och kvalitet. Dom framförs oskyddat vad avser huvudknoppen, helt i linje med bilisternas totala nonchalans av bilbälten. Viktigast för trafiksäkerheten är signalhornet. Det tutas i tid och otid, men det finns en kod i allt detta som alla här verkar förstå och tolka, vilket innebär att man inte ser några allvarliga tillbud trots det totala kaoset i trafiken med alla två och fyrhjuliga fordon som samsas med bussar med eller utan tråd, spårvagnar och fotgängare.

Däremot ser man inga bilar som saknar repor och mindre plåtskador. Men inte ens detta som vi ju skulle uppleva som en katastrof påverkar greken. Att nya bilen får en repa. Här verkar det bara höra till om man är bilägare. Detta kan man  iakta på alla sidogator där bilarna står parkerade på sätt som skulle få en svensk ordningspolis eller parkeringsvakt att samlas till sina fäder. Men allt detta som alltså strider mot allt det som man fått lära sig som svensk verkar ändå fungera och man ser ingen som verkar vara irriterad eller störd.

Kanske vi klarar oss utan raka besked i varje läge och kan unna oss ett krogigt, som omväxling?

Bennie

5 maj

Idag var det baranjutadag och vi tog en taxi till stranden vid Glyfada – Balux. Under resan fick vi lära känna ännu en relativt ung och glad grek. Han var naturligtvis bekymrad för framtiden, men också besluten att inte rösta eftersom han inte känner tilltro till politiken. Visst har det föresvävat honom att flytta till något annat land, men samtidigt vill han ge landet ännu en chans. Det är ju här han har sina rötter, sin historia och sin familj.

Stranden var underbar solen strålade och vattnet var förutom en smula smutsigt, dessutom behagligt kallt, vilket jag till skillnad från hustrun, gillar.

Fru,sol, hav…

Blommor eller flaskborstar?

Dagen gick sin gilla gång och så småningom var vi färdigstekta på gränsen till knapriga och samlade därför ihop oss och tog pendeltåget tillbaka till staden igen. Fina tåg med aircond vilket kändes skönt.

Jag glömde att berätta om gårdagen att jag fick mig en liten knäck eller sporre hur man nu vill ta det. Karin och jag åt i gamla stan på en fin liten restaurang med uteservering. En av servitörerna visade sig ha bott i Sverige, i Kalmar ett par år vilket ju genast gav utrymme för samtal på svenska. Annars är det ju en av fördelarna med att resa att man slipper att höra sitt modersmål och får med lust och fägring stor försöka hanka sig fram med de ord man kan på andra språk. Man får helt enkelt känna sig som en utlänning. Det är både nyttigt och roligt.

Nåväl tillbaks till krogen.

Efter en stund anlände två musiker, en gitarrist och en bouzoukist vilka båda dessutom tagit med sina sångröster. Detta blev själva knäcken. Inte gitarren, inte sångrösterna men denna unga virtuos på det instrument jag just blivit ihop med, bouzoukin. Han var fenomenal och jag insåg genast att jag inte ens med piska som morot skulle komma i närheten.

Men efter att nu ha sovit på saken så inser jag att han också gett mig en spark på vägen så det blir att öva på…

En bouzouki i nävarna på en som kan..

Gårdagskvällen (fredag) i Aten, var en ljummen för att inte säga varm kväll. Delvis på grund av det fantastiska sommarvädret men också därför att det var slutspurt för alla politikerna och deras kampanjer inför valet på söndag.

Under lördagen råder kampanjförbud, vilket följer på två veckors förbud mot opinionsmätningar.

Men som sagt på fredagskvällen var det fritt fram och man hade bland annat riggat upp ett podium som korsade stora vägen upp mot Akropolis. Platsen ockuperades i protest mot alla nedskärningar. Upp på podiet äntrade den nytillträdde ledaren för socialistpartiet Pasok, Evangelos Venizelos.

- På söndag avgörs om vi stannar i Europa och i eurosamarbetet, eller om vi ska föra landet mot konkurs och det grekiska folket in i utbredd fattigdom, menade han.

Det drog samtidigt fram olika grupperingar i hela stan med flaggor och skyltar och det ströddes pamfletter som konfetti.  Jag har talat med ”greken på gatan” och en hel del taxischaufförer och samtliga har sagt att de inte tänker rösta, vilket då ger en något annan bild än den som förmedlas av de ivriga valarbetarna och politikerna som skriker sig hesa.

Besvikelsen på politikerna och därmed förtroendet för dem verkar ha nått en bottennotering.

Det finns gott om hemlösa i Aten och jag talade med en av dem, en kvinna i 65-års åldern. Hon satt utanför ett av snabbköpen och räckte fram sin hand i förhoppningen att få något. Hon berättade sorgset att hon saknade familj och bostad och visade sitt inflammerade och kraftigt uppsvällda vänsterunderben. Hon saknade skor och naglarna på tårna spretade som fågelklor. När jag frågade henne vad hon trodde om politikernas förmåga att skapa en framtid för henne avvisades med en handviftning och ett snett leende som sade mer än ord. Så vitt jag kunde se hade hon inget missbruksproblem.  Hon var helt enkelt bara en utslagen människa utan hopp.

Missnöjet och de ekonomiska åtstramningarna har i sin tur också här, precis som i många andra av Europas länder skapat grogrund för främlingshat och invandrarfientlighet och därmed gett spelrum för partier högerextrema partier som exempelvis här i Grekland, ”Gyllene gryning”. I valet 2009 fick detta parti, med ett förvridet hakkors som symbol, 0,2 procent av rösterna. I de senaste opinionsmätningarna ligger de på drygt 5 procent, vilket kan ge 14 av 300 mandat i parlamentet.

I morgon är det valdagen.

Bennie

Människan eller miljön?

Akropolisklippan med Parthenon

Vi vandrar ner mot Syntagmatorget och ser en liten kille som försöker blidka oss och andra med sitt dragspel. Han klarar inte riktigt ännu att hålla melodin vid liv samtidigt som han basar men vi belönar hans vilja med några cent.

Liten kille med dragspel

Idag är det 1 maj och en del av grekerna skall demonstrera, troligen mer MOT än FÖR, tror jag. För det är väl hit den demokrati som skapades här engång har lett oss. Opposition är den sanna demokratins styrka och svaghet. Att finna uttryck för demokrati som förenar verkar vara förenat med betydande svårigheter. Ett Grekland i kris går nu mot val nästa vecka. Ett nytt demokratiskt val med ilska, förtvivlan och kanske hopp.

Pelle lånar en gitarr av en rysk gatumusikant och sjunger Romanifolkets visa. Sosti kavva jibben? (Varför detta liv?)

Vi svalkar oss på ett litet café som är förlagt under lummiga träd. Vi pratar inte. När man är på resa gör man också en inre resa som måste tillrättaläggas och smältas. Natten fylls av märkliga drömmar…

Vid Syntagmatorget som ligger som en finrumsmatta framför det grekiska parlamentet är det idag fullt med folk som strosar omkring. Gatuförsäljare dukar upp sina varor och någon spelar på en gitarr.

Under träden vistas en grupp ungdomar som kastar en boll mellan sig. De gamla raggslitna hundarna matas av en vänlig herre med plasthandskar som har en plastkasse full med hundmat. Han pratar med dem och ser till att även de svagaste får i sig lite mat i värmen. Just nu känns det inte som man är i ett land i kris.

Då hör vi skanderingarna från det första demonstrationståget som snabbt ökar i styrka. Spänningen stiger plötsligt och caféägaren sätter personalen i arbete med att snabbt plocka bort alla glasskivorna på borden och stuva undan dem innomhus. Gatuförsäljarna har försvunnit helt från torget. Ljudet från demonstranterna ökar i volym och vi ser att de kommer in från olika håll.

Pamfletter och flygblad yr omkring. Plötsligt hörs en kraftig smäll följt av något som låter som dova skottsalvor. Rök strömmar ut över Syntagmatorget och några som finns i vår närhet halar upp filtermasker för att skydda sig. När vi tar oss upp på gatan som ligger mellan Syntagmatorget och Parlamentet ser vi att kravallpolisen slagit en ring vid gathörnet. Där har någon kastat en brandbomb mot ett av de politiska partiernas valstugor och den brinner nu för fullt. Brandkåren anländer och släcker brandhärden snabbt och säkert. Ingen verkar har blivit skadad.

Samtidigt springer en grupp demonstranter med plakat och ställer sig framför parlamentet. Där kan de stå en stund ostörda och visa upp sitt budskap för pressen. Skyltarna säger: ”Inga nazister i parlamentet.” Några fruktar att högerextremismen även skall växa i Grekland. Jag vet inte om bomben ingick i deras taktik eller om de bara utnyttjade tillfället.

Demonstranterna drar vidare genom Aten och vi hör något som låter som skottsalvor och dova knallar på långt håll.

Vad vi kunnat se tar alla det med ro och ingen verkar uppjagad så när som det stora pressuppbådet som rusar omkring som skållade råttor för att inte missa nått. På bara några minuter återgår livet på Syntagmatorget till det lite helgslöa tillstånd som rådde före demontrationstågens ankomst. Gatuförsäljarna dyker upp från ingenstans. Mest makaber är nog den unge mannen som säljer krigsleksaker mitt på torget. Hundarna har lagt sig till ro i skuggan under träden och verkar inte ha brytt sig om den tillfälliga uppståndelsen. De är väl vana.

Jag stannar till vid trädet där man fäst blommor, kransar och hälsningar. Det var där en 77-årig pensionerad apotekare sköt sig strax före påsk i år. I hans egfterlämnade brev kunde man läsa att han ”ville slippa se sig själv gräva runt i soptunnor för att överleva.” En påminnelse om att lugnet är skenbart.

Ett träd vars rötter fått ta hand om en förtvivlad människas blod

Vi talar med några läkare och psykologer som finns på plats på torget för att erbjuda sin tjänster. Det handlar inte om akutsjukvård. Det handlar, berättar en av läkarna, om att så många greker lider av depressioner och att själmorden eskalerar just nu. Så ett redan prövat folk kämpar med en fiende som är svår att övervinna. Hopplösheten.

Text/bild Bennie Åkerfeldt