Vilka j–la as!

Vi har blivit med valp, igen. Eller, blivit och blivit, man blir ju inte bara med valp. I vårt fall var det så att den här människan, alltså jag, planerade det i smyg. Det är pinsamt att erkänna, men mannen i mitt liv vill inte ha för många hundar och hans gräns för vad många är har blivit snävare med åren. När vi hade världens största hundras, irländsk varghund, då var 6-7 individer samma sak som för många hundar och 3-4 kunde vara lagom. Nu är gränsen lägre, 2 hundar är lagom enligt Pelle, trots att hundarna är mindre nu. Jag förstår inte riktigt hur det blev så, men jag har en teori om att det är ljudrelaterat. Våra irländska varghundar skällde i stort sett aldrig, de hoppade och skuttade bara när de lekte fritt med varandra, dessutom så är jag ganska säker på att Pelle har en förkärlek för den irländska varghunden, och det är inte alls underligt

När vi träffades 1991, då hade jag en enda liten hund, en silvergrå dvärgpudel, Kicki. Hon var en mycket klok, snäll liten hund men Pelle blev inte förtjust när han förstod att jag hade ett djur hemma. ”Å f-n, har du en sån!” sa han och Kicki, som brukade vara vänlig, glad och faktiskt ganska tyst, skällde som besatt så fort han rörde sig genom min lilla lägenhet. Men både Pelle och Kicki vande sig och stackars Pelle var helt ovetande om att jag gick och drömde om en alldeles egen irländsk varghund. Jag hade varit på utställningar och spanat in uppfödare, jag hade besökt kennlar och jag var målinriktad. Vi flyttade ihop och när jag visade bilder på varghundar så sa Pelle: ”det kommer inte in en sån i mitt hus”, jag svarade lugnt: ”då får du flytta”, jag vet inte om han förstod att jag menade allvar men jag var 100-procentigt övertygad om att det inte fanns någon enda människa i världen som kunde motstå en irländsk varghund, om man bara lär känna en.

En dag var det dags, allting stämde och min favorituppfödare hade en valpkull. Jag berättade att jag skulle åka och titta och Pelle följde lite motvilligt med. Vi åkte till Idala, till en kennel jag hade hört mycket gott om. Det bästa var att Ingela hade långlivade hundar, det är ju tyvärr så att de storväxta raserna har lägre medellivslängd än de små. När vi kom fram till kenneln så parkerade jag mot ett staket som var 1,20 högt, innanför staketet stod 5-6 hundar, med huvudena på översta plankan, utan att stå på bakbenen Pelle sjönk ner i sätet och sa: ”Vilka j–la as! Jag går inte ur bilen”. Själv stod jag redan utanför bilen och Ingela kom glatt och mötte oss och verkade inte se Pelles förskräckta min. Hon öppnade grinden och bad oss att tränga oss in. Ingela är en riktig kennelkäring, och då menar jag KÄR-ing och inget annat, hon har ett stort hjärta med plats för både hundar och människor och vi kände oss välkomna omedelbart! Vi var där för att titta på valpar, men denna kennelkvinna låter alltid valpköparna umgås med de vuxna hundarna först, gillar man dem inte som vuxna så skall man välja en annan ras anser hon,  det är en utmärkt regel när man skall köpa hund de är ju bara valpar under några månader.

Vi sjönk ner i Ingelas soffa med en eller ett par hundar var över oss och jag upplevde ett riktigt lyckorus, en hel flock med underbara varghundar, jag glömde bort att jag var där för att titta på valpar. Hur det gick för Pelle tänkte jag inte på just då, han halvsatt med en enorm vetefärgad ung hane i famnen och såg inte ledsen ut i alla fall. Det var en hane jag ville ha men Ingela berättade att det bara fanns en tik kvar i kullen. En riktigt mörk, nästan svart brindletik (brindle är när färgen är lite oregelbundet randig). Jag sa genast NEJ, då vill jag inte ha någon valp, en hane ska det vara. I samma ögonblick som jag sa nej hörde jag Pelle grymta något om att ”det går väl lika bra med en tik?” Han, som inte skulle släppa in en irländsk varghund i sitt hus försökte nu, efter 1 timma tillsammans med dessa jättar, att övertyga mig om att VI skulle köpa en tik. Jag kände mig väldigt tveksam och sa att jag var inställd på hane och att jag såg framför mig hur det var löpblod över hela golvet två gånger per år. ”Men, Ingela, så farligt kan det väl inte vara?” hörde jag min sambo säga. ”Det rinner väl inte blod ur dem när de löper?” Jag var vid det laget ganska förvirrad och sa att vi kunde titta på valparna, men att jag ville att vi skulle åka hem och fundera ett tag över om vi verkligen ville ha en tik. Tänk att jag hade så rätt! Om man bara får möjlighet att träffa och umgås med dem så vill man ha en, eller ett par stycken… Några veckor senare var Pelle med och hämtade Warlocks Cinnamon, världens mest underbara varghundstik som fick smeknamnet Cherie.

Vårt senaste tillskott då? Ja, det är en svart storpudeltik som vi kommer att träna till terapihund, precis som Viska. Pelle HAR varit med och bestämt så Sagans Lady Gaga är välkommen av alla i familjen. Hon är svart, 12 veckor ung och kallas Tequila, för det har barnen bestämt.

Foto kommer