Jag har ett matrevir

Igår var vi hos svärfar, han fyllde år och de hade ställt till med sedvanligt kalas, svärmor hade lagat helt ljuvligt god mat och vi fick både efterrätt och sedan bakelse till kaffet Hos mina svärföräldrar hade det aldrig kommit in en guldfisk ens, men så råkade deras son begå det stora misstaget att träffa en riktig hundidiot, och nu är de inne på hund nr 2, idiotin verkar smitta. Deras första hund var en Westie (West highland white terrier) nu har de en silvergrå dvärgpudel, Smulan.

Smulan blir alltid lika glad när jag kommer och lika glad som hon först blir, lika besviken blir hon när hon upptäcker att Viska är med. Men hon är en vänlig hund, som mot sin vilja släpper in Viska i huset. Det är intressant att se dessa hundar snabbt kommunicera i dörröppningen. Smulan kommer i full fart nerför trapporna, börjar studsa och vifta på svansen, får syn på Viska, tvärnitar och går undan en bit in i hallen. Sänker vänligt och undergivet huvudet och vänder kinden åt Viskas håll, men håller för säkerhets skull ändå ett öga på henne. Detta öga stirrar dock inte, det är lite halvslutet och vänligt. Viska står i dörröppningen, hon är av naturen undergiven och är inte säker på att man bara kan kliva in i någon annans lya/revir sådär bara, men hon tycker att det är både spännande och roligt att komma hem till Smulan och hennes människor. Viska tar, som hon har lärt sig, kontakt med mig, får ett varsågod att gå in och när hon tar första steget in i hallen så viker hon undan blicken, och vänder kinden åt Smulan. När hon nu är inne så går de båda hundarna med sänkta huvuden emot varandra, nosar till litegrann och gör några buganden = lekfulla inviter. Det där bugandet kan, om det görs helt stillastående, också kan vara en signal om att ”det är lugnt, jag är vänlig”, däremot när hunden bugar och studsar med bakkroppen, (ibland hela kroppen) fram och tillbaka, då går det inte att ta miste på att det är LEK det handlar om.

Ja, då var vi inne i svärföräldrarnas lya, efter att ha hälsat på Smulan gick jag upp i vardagsrummet där alla 2-benta gäster satt, jag tycker, precis som hundarna, att det är lättare att komma in i samlingar där man känner de flesta, själva hälsandet gick snabbt den här gången, de 2-benta satt redan och åt eftersom jag var väldigt sen. Jag överblickade snabbt situationen, jag tror att jag är ganska bra på de sociala koderna, och jag insåg att det inte var läge att köra med handskakning just då. Att ta i hand innebär ju att man går in i någon annans kroppszon och det är väl okej, men ska man hälsa på någon som sitter och äter så får man ju ge sig in i både deras kropps- och matrevir samtidigt och det känns inte helt okej. Så gör ju inte ens, normala, hundar mot varandra! Jag nöjde mig med en liten vinkning och ett hej på behörigt avstånd, 2-beningarna verkade väldigt nöjda med det, några viftade vänligt tillbaka och de flesta drog upp mungiporna, visade tänderna lite och såg, på människors vis, vänliga ut. Jag hämtade lite mat och satte mig på en, av svärmor tilldelad, ledig plats och började utsvulten att äta. Det var en avspänd stämning runt bordet, var och en höll sig respektfullt till sin tallrik, precis som förväntat och trots att jag stressat dit så kände jag att jag kunde äta i lugn och ro. Det slog mig att vi fungerar ungefär som våra hundar när de äter, vi respekterar de andras matrevir, ingen tar något från min tallrik utom möjligen yngste sonen som ibland när han har ätit upp alla sina egna gurkskivor inte kan motstå mina. Maken har också plockat åt sig något vid något tillfälle, mest för att retas lite då förstås och det är inget som gör mig speciellt upprörd. Men det skulle kännas väldigt olustigt om någon ur en annan människoflock skulle ta något från min tallrik!

I våra hundflockar ser det precis likadant ut, när en av hundarna äter så är de andra artiga nog att hålla sig på lämpligt avstånd och de försöker inte ta maten ifrån den som har turen att ha mat kvar i skålen. Däremot kan de, sitta eller ligga och, stirra på den som äter och har de tur så tröttnar den ätande och lämnar sin plats, då är det fritt fram för de andra. Vår mest dominanta hund, för tillfället, är en tik som heter Bimbo, det har hänt att hon inte är alls sugen på mat, då lämnar hon sin skål och bryr sig inte ett dugg om vem som tar den, varför skulle hon det när hon själv varken vill ha eller behöver den? Vår yngsta, lite osäkra tik däremot, hon kan gå ifrån, men närmar sig någon annan hund så är hon snabbt vid skålen och vaktar.

Jag har faktiskt ätit tillsammans med en människa som hade beteendet att stirra ut andra ätande. När han hade ätit upp sin pizza så stirrade han på mig, jag hade en bra bit kvar, och efter en stunds stirrande så passade han på när jag lade ner besticken, då sa han: ”Du är mätt nu va? jag kan ta resten.” Jag var verkligen inte mätt, men blev så paff att han fick ta både pizzabiten och tallriken ifrån mig. Efter den gången var jag mer på min vakt när vi åt ihop. Redan när han började stirra på mig så sa jag ”jag är inte mätt, jag tänker äta upp min pizza själv”, han stirrade då inte lika intensivt, men jag såg i ögonvrån att han knappt släppte min pizza med blicken…

Precis så lär sig hundar också. Den där hunden som blir utstirrad och lämnar sin mat vid ett tillfälle, kan ha gjort det därför att den inte orkade äta mer, men det kan också ha blivit för obehagligt när den andra stirrade sådär. Precis som människor så lär hundar av erfarenheter och nästa gång kanske den där hunden inte släpper sin skål utan istället ger ifrån sig ett litet morr och därmed säger: ”Jag är inte mätt, jag tänker äta upp min mat själv”. Samma sak händer om vi ideligen tar ifrån hunden mat eller ben, hundens erfarenhet kan göra att den kommer att vakta allt mer ihärdigt för varje gång den får något. Beroende på hur dominant eller undergiven hunden är, alltså beroende på om den vågar säga ifrån eller ger med sig. Om vi däremot låter hunden vara ifred med sin mat och sina tuggben, så kommer den att, likt mig vid svärmors bord, kunna äta i lugn och ro och njuta av sin mat och skulle någon komma och ta en liten bit så må det vara hänt, en gång är ingen gång… vid efterrätten tog jag förresten hallonen från sonens bakelse, jag visste att han ändå inte ville ha dem och han morrade inte alls

Finns ömsesidig respekt så är det ingen som känner sig hotad