Idag lämnade vi två av våra hundar i bilen i ett par timmar! Vi hade av olika anledningar inget val, men det är förbjudet. Hundar får endast förvaras i bil eller bur i bil under tävlingar och vid transporter och det finns ett regelverk för exakt hur stora burarna skall vara i förhållande till hunden det är dessutom väldigt noga med vilket intervall man rastar dem. Läs mer om hundhållningsföreskrifter på: www.jordbruksverket.se  Jag tycker att det är bra att det finns tydliga regler, men trots det så finns det både uppfödare och andra hundvana människor som förvarar hundar i bur i tid och otid och jag vet människor som använder bilen som hunddagis när de arbetar, kanske vet de inte att det är förbjudet, men det är faktiskt varje hundägares skyldighet att själv ta reda på vilka regler som gäller. Om man blir anmäld så räcker det inte att säga att man inte visste om regelverket.

Idag var det ca 10 plusgrader ute, det var molnigt och vi var alltså ifrån bilen ca 2 timmar, när vi kom tillbaka var det 22-23 grader varmt i bilen och rutorna runt hundburarna hade immat igen. Våra hundar är inte så värst stora, den ena väger 9 och den andra 17 kg. Tänk på detta nu när det blir varmare ute!! Varje år dör hundar efter att ha varit placerade i varma bilar, det räcker inte att ställa bilen i skuggan eller att förlita sig på att det är molnigt, hundar har hög normaltemperatur och alstrar mycket värme, bilen är ett litet utrymme som snabbt värms upp av deras kroppstemperatur, är då dessutom runt 20 grader utomhus så blir det snart 35-40 grader, eller mer, i bilen.

Jag fick en extra tankeställare idag när det bara var 10 grader varmt ute, jag behövde definitivt inte sätta på värmen när vi åkte vidare, hundarna hade värmt upp bilen ordentligt åt oss, skrämmande varmt! Gör inte som jag gjorde idag, lämna aldrig din hund i bilen under sommarhalvåret.

Det finns ytterligare en anledning till att inte lämna hunden i bilen; hundar stjäls ur bilar. Senast hade Kungsbacka brukshundklubb besök av en skum bil som strök omkring med ett par personer i, de gick omkring och kikade in i de parkerade bilarna och när de blev tillfrågade om vad de gjorde där så påstod de att de skulle träffa någon som de hade köpt en hund av. Det har stulits hundar ur bilar på olika parkeringsplatser, måste du lämna din hund i bilen en stund så se till att låsa och att även buren går att låsa. Ställ helst bilen så att du har möjlighet att ha uppsikt över den. Allra bäst är att lämna hunden hemma när du inte kan ta den med dig.

Vi är med valp och jag har väldigt blandade känslor… det är roligt, jobbigt, mysigt, stökigt, oroligt, gulligt, äckligt med mera. Ja det är faktiskt äckligt med valpar emellanåt, det är helt otroligt hur mycket en liten valp kan hitta utmed en kort, kort promenadsträcka! Just nu är jag nog mer fascinerad över mig själv än över valpen. Hur kan jag utsätta mig för det här, om och om igen? Det ligger oerhört mycket arbete bakom de, allra flesta, trevliga vuxna hundar man träffar och jag blir ofta imponerad av hur ihärdigt många människor kämpar med de problem man kan stöta på som hundägare. Koppeldragande, utfall, hundar som inte kommer på inkallning eller äter upp fåtöljer och baksäten med mera. Det händer att man köper en valp som i princip helt utan träning, fungerar exakt så som man önskar från första stund, men de är mycket sällsynta. Ett gott råd bara: vänta inte med valpkurs, socialisering och miljöträning, fortsätt gärna hoppas att din hund skall vara av sorten ”självlärd” men gå ändå en eller ett par kurser, om inte annat så för eget nöjes skull

Jag blir inte så särskilt bedårad av valpar längre, ju fler ja har haft ju mer arbete ser jag när jag betraktar en valp.  Jag skulle kunna åka och titta på hur många som helst utan att vilja ta med någon hem. Däremot så ökar min fascination med åren, fascination över att vi, människorna, har domesticerat och förändrat ett rovdjur så att vi kan leva sida vid sida, under samma tak och vi kan få dem att utföra sysslor åt oss och de verkar till och med trivas bättre när de får arbeta åt oss. Fantastiskt egentligen! Katter är också rovdjur, har du försökt förmå en katt att göra något för dig, på beställning? Det finns duktiga djurtränare som har lyckats, men det är inte enkelt.

Det är inte svårt att märka att vårt svarta lilla nytillskott är ett rovdjur, fy tusan vad ont det gör när hon sätter sina sylvassa valptänder i en. Men det är nästan obeskrivligt mysigt när hon somnar, avslappnad och trygg i min famn. …det här är nog trots allt inte min sista valp…

Vi har blivit med valp, igen. Eller, blivit och blivit, man blir ju inte bara med valp. I vårt fall var det så att den här människan, alltså jag, planerade det i smyg. Det är pinsamt att erkänna, men mannen i mitt liv vill inte ha för många hundar och hans gräns för vad många är har blivit snävare med åren. När vi hade världens största hundras, irländsk varghund, då var 6-7 individer samma sak som för många hundar och 3-4 kunde vara lagom. Nu är gränsen lägre, 2 hundar är lagom enligt Pelle, trots att hundarna är mindre nu. Jag förstår inte riktigt hur det blev så, men jag har en teori om att det är ljudrelaterat. Våra irländska varghundar skällde i stort sett aldrig, de hoppade och skuttade bara när de lekte fritt med varandra, dessutom så är jag ganska säker på att Pelle har en förkärlek för den irländska varghunden, och det är inte alls underligt

När vi träffades 1991, då hade jag en enda liten hund, en silvergrå dvärgpudel, Kicki. Hon var en mycket klok, snäll liten hund men Pelle blev inte förtjust när han förstod att jag hade ett djur hemma. ”Å f-n, har du en sån!” sa han och Kicki, som brukade vara vänlig, glad och faktiskt ganska tyst, skällde som besatt så fort han rörde sig genom min lilla lägenhet. Men både Pelle och Kicki vande sig och stackars Pelle var helt ovetande om att jag gick och drömde om en alldeles egen irländsk varghund. Jag hade varit på utställningar och spanat in uppfödare, jag hade besökt kennlar och jag var målinriktad. Vi flyttade ihop och när jag visade bilder på varghundar så sa Pelle: ”det kommer inte in en sån i mitt hus”, jag svarade lugnt: ”då får du flytta”, jag vet inte om han förstod att jag menade allvar men jag var 100-procentigt övertygad om att det inte fanns någon enda människa i världen som kunde motstå en irländsk varghund, om man bara lär känna en.

En dag var det dags, allting stämde och min favorituppfödare hade en valpkull. Jag berättade att jag skulle åka och titta och Pelle följde lite motvilligt med. Vi åkte till Idala, till en kennel jag hade hört mycket gott om. Det bästa var att Ingela hade långlivade hundar, det är ju tyvärr så att de storväxta raserna har lägre medellivslängd än de små. När vi kom fram till kenneln så parkerade jag mot ett staket som var 1,20 högt, innanför staketet stod 5-6 hundar, med huvudena på översta plankan, utan att stå på bakbenen Pelle sjönk ner i sätet och sa: ”Vilka j–la as! Jag går inte ur bilen”. Själv stod jag redan utanför bilen och Ingela kom glatt och mötte oss och verkade inte se Pelles förskräckta min. Hon öppnade grinden och bad oss att tränga oss in. Ingela är en riktig kennelkäring, och då menar jag KÄR-ing och inget annat, hon har ett stort hjärta med plats för både hundar och människor och vi kände oss välkomna omedelbart! Vi var där för att titta på valpar, men denna kennelkvinna låter alltid valpköparna umgås med de vuxna hundarna först, gillar man dem inte som vuxna så skall man välja en annan ras anser hon,  det är en utmärkt regel när man skall köpa hund de är ju bara valpar under några månader.

Vi sjönk ner i Ingelas soffa med en eller ett par hundar var över oss och jag upplevde ett riktigt lyckorus, en hel flock med underbara varghundar, jag glömde bort att jag var där för att titta på valpar. Hur det gick för Pelle tänkte jag inte på just då, han halvsatt med en enorm vetefärgad ung hane i famnen och såg inte ledsen ut i alla fall. Det var en hane jag ville ha men Ingela berättade att det bara fanns en tik kvar i kullen. En riktigt mörk, nästan svart brindletik (brindle är när färgen är lite oregelbundet randig). Jag sa genast NEJ, då vill jag inte ha någon valp, en hane ska det vara. I samma ögonblick som jag sa nej hörde jag Pelle grymta något om att ”det går väl lika bra med en tik?” Han, som inte skulle släppa in en irländsk varghund i sitt hus försökte nu, efter 1 timma tillsammans med dessa jättar, att övertyga mig om att VI skulle köpa en tik. Jag kände mig väldigt tveksam och sa att jag var inställd på hane och att jag såg framför mig hur det var löpblod över hela golvet två gånger per år. ”Men, Ingela, så farligt kan det väl inte vara?” hörde jag min sambo säga. ”Det rinner väl inte blod ur dem när de löper?” Jag var vid det laget ganska förvirrad och sa att vi kunde titta på valparna, men att jag ville att vi skulle åka hem och fundera ett tag över om vi verkligen ville ha en tik. Tänk att jag hade så rätt! Om man bara får möjlighet att träffa och umgås med dem så vill man ha en, eller ett par stycken… Några veckor senare var Pelle med och hämtade Warlocks Cinnamon, världens mest underbara varghundstik som fick smeknamnet Cherie.

Vårt senaste tillskott då? Ja, det är en svart storpudeltik som vi kommer att träna till terapihund, precis som Viska. Pelle HAR varit med och bestämt så Sagans Lady Gaga är välkommen av alla i familjen. Hon är svart, 12 veckor ung och kallas Tequila, för det har barnen bestämt.

Foto kommer

Viska är nöjd med sin påskhelg, hon lyckades fånga Gullefjun och släpade runt på den gula lilla saken hela helgen  

Själv har jag blivit galen, jag är säker på att det är lätt att bli galen för mindre än så här. Jag är så evinnerligt trött på mina datorer!  Ja, jag vet att det kan verka vara ett lyxproblem att man har mer än en dator, men när de krånglar så är det inte till mycket nytta att man har dubbelt upp, det blir även dubbla problem! Saken är den att jag har utbildat mig i flera år för att kunna arbeta med mitt största intresse HUNDAR och ”på köpet” har jag fått så mycket skrivbordstid så att jag knappt tror att det är sant! Kan det vara någon sorts straff för att jag är så lycklig den tid jag jobbar med hundarna? Inte fasen vet jag, det kan ju bero på några gamla synder också kanske… men det är nog försent att ångra dem i så fall ändå…

Jag är verkligen gammalmodig i min inställning till datorer, de är mest till besvär. Min inställning beror till viss del på att jag inte förstår mig på dem, men lika mycket beror det på mina personliga erfarenheter, de krånglar stup i ett. Jag inser att man kan ha datorer till väldigt mycket bra, blogga till exempel Och idag retuscherade jag ett foto för första gången och det blev skrämmande bra Vid sådana tillfällen, de är ju sällsynta förstås men då, är det faktiskt lite kul att sitta vid datorn. Allt jag begär är att min dator skall fungera, logiskt enligt min logik och enkelt, så att jag fattar. Jag vill inte använda min dyrbara tid till att sätta mig in i en massa ”datorkunskap”, det är skittråkigt och helt ointressant.

Ett problem med mina datorer är att mejlen försvinner och jag vet varken vem jag skall skälla eller skylla på. Det slutar säkert med att det är mitt eget fel, som alltid när det är något krångel med datorn, det var bättre förr, då kunde man skylla på posten, men nu finns det ju ingen riktig post längre… Nä, tacka vet jag hundar! Men jag vill också passa på att tacka alla er som offrar er och sliter vid datorerna för att lära er mer, så att jag slipper. Tack för det!

Ett hundgöra – att skälla på datorn. Här funkade inte ”retuscheringsknappen” )

Ibland undrar jag hur mycket konstigheter man skall få höra egentligen. Oljekris och bensinransonering var det under en period på 70-talet. Pappa köpte ”svart bensin”, jag minns att jag gärna hade velat se den, hur ser egentligen svart bensin ut? Jag funderade också över om den luktade som ”vanlig bensin”, men det var så himla hemligt så jag fick aldrig vare sig se eller nosa på den. Det hände nog många märkliga saker i oljekrisens spår, men det jag hörde alldeles häromdagen är ännu konstigare; Vattenransonering! Två unga kvinnor diskuterade problemet med rumsrenhet, den ena beklagade sig över att hennes hundar, dvärghundar av blandrastyp, ständigt kissade inne. Hon var säker på att det var för att ”straffa henne”, bara det uttalandet känns mycket märkligt och har definitivt ingen förankring i etologin, det ligger inte i hundars natur att bestraffa varandra.

Den andra kvinnan utbrast: ”Säg inte att du låter vattnet stå framme till dem hela dagarna?!” Den första kvinnan svarade lite tveksamt: ”…joo, de måste väl dricka…?” Kvinna nummer två kom då med en hel utläggning om hur hennes hundar minsann ”okynnesdrack” och därför ALDRIG blev rumsrena. ”Men jag har ett knep”, sa hon och såg stolt ut. ”Sedan jag började med vattenransonering så har de i princip slutat kissa inne.” Att de sedan när de väl fick vatten slurpade i sig onödigt mycket ”bara för att retas”, det ansåg hon att hon kunde stå ut med eftersom det i alla fall inte blev några kisspölar inomhus längre. Jag vill tillägga att dessa hundägare är blandrasuppfödare, och att den andra kvinnan lär ut detta ”knep” till sina valpköpare! Den första tanke som slog mig var att de borde gå Kennelklubbens uppfödarutbildning.  http://www.skk.se

Alla hundar skall ha fri tillgång till vatten. Om man ger dem torrfoder till exempel, så är det inte säkert att de dricker med en gång, men efter någon halvtimma kan de vara väldigt törstiga och då måste det finnas vatten tillgängligt. När en hund inte får sina primära behov, såsom rastning, törst och hunger, tillgodosedda så kan de den bli orolig. Denna oro kan ta sig uttryck på så vis att hunden börjar tugga på saker, blir gnällig/pipig, rastlös, tuggar på sig själv eller visar på annat sätt att den inte är tillfreds. Vi får kan få en mängd beteenden, som vi inte vill ha, istället för att hunden får dricka när den behöver det. Dessutom kan uttorkning orsaka njurskador och andra fysiska problem. Det är ganska ovanligt att hundar ”okynnesdricker”, om de dricker onormalt mycket och ofta så kan det bero på att man har ransonerat deras vatten så att de vill dricka hela tiden när det äntligen står framme. Det kan också föreligga någon form av sjukdom, exempelvis diabetes eller livmoderinflammation som är några av de sjukdomar som ger ökad törst.

Att inte låta en hund dricka för att den sölar med vattnet eller för att den kissar inne är att jämställa med djurplågeri. Man får helt enkelt torka upp efter sin hund när den sölar och se till att den kommer ut tillräckligt ofta så att den slipper att kissa inomhus. Det går också bra att välja att inte vara hundägare. Att ha ett djur inomhus medför alltid lite olägenheter i form av päls, dreggel, ”vattensöl” eller grus, eventuellt får man en dos av alla delarna. Välj ras efter vad du står ut med att ha i ditt hem, klarar du inget av ovanstående så finns det fina plysch-hundar på leksakshyllorna i våra varuhus, eller så kan man följa min pappas råd och ta sig en tur till konservatorn, det kanske inte går att få tag på en hund men det finns andra trevliga uppstoppade pälsdjur som varken fäller, skäller, dreglar, drar in sand eller sölar med vatten. Vattenransonering – vilken idioti!

”Men Ninni, du kan inte visa henne som en lydnadshund!” …nej, det borde jag ju såklart ha begripit alldeles på mitt eget själv… Det är hon igen, min pudelfrisör, som klagar. Hon är lite gnatig och jag gillar henne! Skaffar man en storpudel så får man antagligen skylla sig själv när ingenting fungerar.  Men herregud! …förlåt att jag hädar, men jag är förvirrad, hur kan det vara så svårt helt plötsligt?! Jag har ställt ut hundar, till och från sedan 1978, visserligen aldrig storpudel förut, men en massa andra raser och plötsligt upptäcker jag att jag inte kan någonting. Jag är totalt tillplattad, utplånad och tillintetgjord på grund av denna silvriga, överpälsade och ständigt alerta stora, lilla hund! Hur gick det här till? Att bli så utklassad på en, förvisso väldigt trevlig men, liten inofficiell utställning i metropolen Sätila, eller rättare sagt på Strömma lite utanför Sätila. Det här känns inte helt okej…

Nej, men jag visste ju innerst inne att det skulle gå sådär. Såklart att man inte kan gå in i ringen utan föregående träning? Men, vad fasen! Pudlar ska ju vara så himla lättlärda? Ja, och det innebär att de är väldigt känsliga för signaler också. Jag ställde ut min första Schapendoes, Bimbo, för första gången när hon var 11 månader. Hon hade aldrig sett en utställningsplats och hade aldrig tränat någonting alls, hon hade bara hängt med, utan koppel, på vanliga skogspromenader. När vi stod och väntade på vår tur vid ringen, så tänkte jag att det fick gå som det ville, jag var ju medveten om att vi inte hade tränat. Vi sprang in, Bimbo på fritt koppel och med en otrolig energi och karisma, det var ingen som såg att hennes matte vägde 100 kilo och dessutom haltade, det var hunden man lade märke till, denna vackra lilla tik med en så otrolig utstrålning!

Nu 10 år senare och 30 kilo lättare traskar jag in i ringen med en 2-årig storpudel, som aldrig varit i en utställningsring förut och tydligen har tränat alldeles för mycket lydnad. Trodde jag verkligen att allt skulle lösa sig självt? Nej, hon ÄR ju inte Bimbo. Det hade varit orättvist att kräva att Viska skulle klara samma sak. Jag valde att låta henne skutta som hon ville där i ringen. Jag hade ju inte talat om vad jag tänkte begära av henne, hur skulle hon då kunna veta vad jag menade om jag började ställa krav? Det här är en hund som hela tiden har koll på mig och frågar vad jag vill att hon skall göra, ger jag fel signaler så utför hon givetvis fel beteenden. När jag började springa så var det signalen för lek, för henne, inte så konstigt eftersom de enda gånger vi har sprungit ihop utan fotkommando, är när vi har lekt. Hon är klok som en pudel och gör det hon har lärt sig Som tur är så har vi tränat på kommandot ”vänta”, det innebär att hon skall stå helt stilla och titta på mig. Vi har tränat det i alla möjliga olika miljöer, så det funkade även där, i manegen på Strömma.

Hundar har väldigt olika personlighet och vi som tränar dem måste lära oss hur de fungerar och låta bli att behandla alla hundar likadant. Självständiga Bimbo strålar och har full kontroll över alla situationer, jag kan blänga och låta lite barsk om hon blir för vild, hon sansar sig och ignorerar mitt humör. Om jag harklar mig för bestämt när jag tränar Viska så tycks hela hennes värld rasa, hon blir undergiven och försöker nästan gömma sig. Bimbo däremot verkar tänka att ”kärringen är på dåligt humör men jag fortsätter jobba för jag tänker inte missa minsta lilla belöning!” När jag känner min hunds personlighet och egenheter så kan jag anpassa träningen efter hunden, då går inlärningen mycket snabbare.

Nu är det dags för en viktig utställning till helgen. Jag hoppades först att jag hade glömt att anmäla oss till den, men så kom det ett bekräftelsemejl med nummerlappsnummer och allt. …så det ser ut som att vi får göra om samma idiotiska uppvisning en gång till! Jag har nämligen inte hunnit träna mer än två gånger och det såg inte snyggt ut. Men skam den som ger sig och så länge jag inte talar om för Viska att hon ser dum ut där hon skuttar omkring så är ingen skada skedd. Hon får beröm och belöning för att hon hänger med mig på allt dumt jag hittar på och förhoppningsvis kan hon stå snyggt och stilla den här gången också, så att domaren åtminstone kan bedöma henne stillastående.

Undrar du varför hon inte kan springa som en lydnadshund på utställning? Det kan jag svara på efter mitt utställningsexperiment på Strömma  En lydnadshund tittar snett upp mot föraren i stort sett hela tiden när den jobbar. En pudel skall springa med högburet huvud, stolt hållning, den skall se självständig ut och ha en utstrålning som gör att den ser ut att äga hela utställningsområdet. Ingen hund ser speciellt stolt och självständig ut om den hela tiden sneglar upp mot ägaren. Men, som alla hundutställare vet; jag kommer att åka hem med samma fantastiska hund som jag kom dit med, oavsett vad domaren tycker. Min ”gamla” varghundsuppfödare sa alltid: ”Kom ihåg Ninni, Du har själv betalat för att få just den domarens åsikt om din hund!” Ja, är man dum så får man lida Går det åt skogen så gäller det att svälja förtreten, klappa om sin bästa vän, gratulera vinnaren och se glad ut! En domares åsikt förändrar inte min hund. Det skall vara kul att ha hund och jag ser till att det är så!

Säljes på grund av allergi/ändrade förhållanden/flytt m.m. Aldrig i hela mitt liv att jag skulle sälja min hund på grund av något sådant. Allergi, möjligtvis, men det går faktiskt att ta reda på innan man köper hund. Åker man till en seriös uppfödare så är man välkommen att hälsa på gång efter annan och stanna flera timmar varje gång, bara för att testa om man tål hundar. Misstänker man att någon i familjen kan utveckla allergi så kan man ju dessutom göra ett allergitest i förväg. Allt för att undvika att det blir fel längre fram. Om ett barn är allergiskt så blir det ju två tragedier för det barnet. Först att ha en sjukdom som kanske aldrig kommer att gå över och så sorgen över att behöva lämna bort en älskad hund.

Att köpa hund är enkelt, kika in på blocket, där finns hur många som helst, alla möjliga storlekar, färger och former, ofta är de dessutom billiga så man kan lätt göra ett ordentligt impulsköp. Detta impulsköp kan visa sig bli både dyrt och ställa till en massa trassel bara några veckor senare, när man upptäcker att hunden tuggar sönder halva hemmet om man lämnar den ensam. Att den välter och tuggar på barnen. Valpkurserna är fullbokade överallt eftersom man inte planerat in hundköpet och man har ingen som vill passa hunden när man skall åka med barnen till Liseberg. Borde den inte vara lättlärd när det nu ändå är Bordercollie i den…? Ibland visar det sig att en blandrashund utvecklas till något helt annat än man hade tänkt sig: Hur i h-vete kunde den bli så STOR, de sa ju att det bara var cockerspaniel och tax i den!? (kommentar från en blandrasägare med unghund i rottisstorlek)

Har man små barn och vill köpa hund så behöver man tänka igenom det noga. Alla hundar kräver mycket de första åren och man behöver fundera över hur mycket tid man har att lägga på en hund. En valp kräver lika mycket som ett spädbarn, en vuxen hund lika mycket som ett litet barn. Små barn växer upp och klarar sig mer och mer på egen hand men en hund är alltid beroende av sina människor. Man är i stort sett alltid bunden när man har hund. En hund skall inte vara ensam mer än 6 tim/dygn, de är flockdjur och mår inte bra av att vara ensamma hela dagarna när deras människor är på jobbet eller i skolan. Inte nog med att vardagspassningen skall funka, dessutom behöver man ha tänkt igenom hur man skall fira sina semestrar efter det att man har blivit med hund. Kan hunden vara med på semestern eller har man ordnat med släktingar/vänner som kommer att ställa upp om inte annat så är det en bra idé att åka runt och besöka några hundpensionat i god tid före semestern. Hur blir det förresten till högtiderna? Gillar släkten att man har en hund med sig på kalas och andra festligheter?

Det är också idé att tänka igenom hur man vill att ens vuxna hund skall fungera, vilken slags träning kommer hunden att behöva under uppväxten, för de flesta räcker det inte att gå en valpkurs. Jag rekommendera att man räknar ut hur många minuter per dag man har att ägna sig åt en hund, innan man skaffar en och självklart skall man välja ras efter hur mycket tid man har. En brukshund skall hamna hos människor som helst tillbringar ledig tid i skog och mark. En bordercollie skall få möjlighet att valla. Som instruktör brukar jag fråga mina kursdeltagare om de har tid att träna sina hundar 5 minuter per dag mellan kurstillfällena. Många brukar skratta och påstå att 5 minuter är väldigt lite, ja men trots det så är det ganska vanligt att flera i varje grupp inte har hunnit med någon hundträning alls när de kommer tillbaka efter en vecka och jag anklagar ingen för det. Med småbarn i huset så har man i regel inte så mycket tid över och en vecka går fort. Det kan vara enklare att köpa hund när barnen har blivit så stora att de kan hjälpa till med rastning och träning. Det skapar samtidigt gemenskap i familjen att planera hundköp tillsammans och sedan att hjälpas åt med att ta ansvar för rastning och träning. Men tänk på en sak: Den vuxna hundens vikt bör inte vara mer än 1/3 av barnets. Om hunden är tyngre kan det lätt hända olyckor när den får för sig att dra på kattjakt, ett spännande hundmöte eller kanske jaga en joggare eller cyklist.  Jag har ett tråkigt exempel på hur det kan gå om hunden är för tung för barnet: Min syster var 10 år, vet inte vad hon vägde, men hon var ca 145 lång, vår labrador Buster vägde ca 30 kg. En dag när C var ute med Buster så kom en joggare förbi dem, Buster fick ”ett ryck” kastade sig efter joggaren, fick tag i hans byxor och rev upp ett hål med tänderna. Det här var en människoälskande labrador, inte på så sätt att han ville äta dem, nej, han var glad i folk helt enkelt och snäll som ett lamm. Men han var unghund och gillade att busa och det var det han trodde att den springande mannen gjorde. Joggaren uppfattade dock inte Buster som ung, glad och lekfull. Nej, han tyckte snarare att det var en stor, otäck och elak hund. Sådant här får inte hända! Joggare och andra människor måste kunna känna sig trygga när de möter hundar. Hade det varit en vuxen person som promenerat med Buster den gången så hade han inte kunnat kasta sig efter joggaren. Felet var naturligtvis de vuxnas, de som lät C gå ut med hunden. Vi har något som kallas strikt hundägaransvar i Sverige, det innebär att jag är ansvarig för min hunds handlingar även om jag inte är där när det händer. Vår mamma letade naturligtvis upp joggaren och syrran fick inte gå ut med hunden själv innan hon hade vuxit till sig. Jag tycker verkligen att barn skall få chansen att växa upp med hund i familjen, men kom ihåg det där med  vikten, vad kommer hunden att väga som vuxen? Kan barnen gå ut med en sådan hund själva? Och så var det det där med tiden; hur mycket tid har du över varje dag NU? Hur mycket av den tiden vill du ägna åt en hund? …om du frågar mig så är det värt att prioritera om i kalendern, kanske skippa några träningspass på gymmet för att istället gå med en 4-bent kompis ut i skogen 

Små hundar är så himla kräsna! Eller hur?! Ja, det hade jag gärna skrivit under på när jag var inne på min 4:de hund, Co-Co, en dvärgpudel som åt var tredje dag. Nu var det ju inte så att hon självmant åt var 3:dje dag, nej men om jag stekte pannkakor så åt hon med god aptit, dessutom åt hon allt möjligt annat också DEN dagen, som om hon var utsvulten, sen var det stopp igen, svält i 1-2 dagar osv. Det här var ca 20 år sedan, jag hade ingen erfarenhet av hundar som inte ville äta och tyckte att vi hade löst det på ett, för både mig och Co-Co, helt okej sätt.  Jag har alltid gillat pannkakor och äter man inte för många så tröttnar man inte av att äta dem sådär var tredje dag, tror jag… På den tiden visste jag inte så mycket om vare sig hundar eller andra hunddjur så jag var totalt okunnig om att de flesta vilda eller förvildade hunddjur lätt kan gå utan mat 2-3 dagar. Det är ju inte varje dag det dyker upp ett byte, som man både lyckas fånga, döda och sedan äta utan att bli bortkörd. Detta borde väl innebära att våra tamhundar också kan gå utan mat i några dagar utan att fara illa av det? Ja, absolut, de flesta kan det och alla kan det om det bara sker vid något enstaka tillfälle. Men, kom ihåg att hundar är individer. Det finns hundar som mår dåligt av att gå med tom mage och kräks galla. En hund med sådana symptom behöver få något i sig ett par gånger per dag, åtminstone lite knäckebröd, några torrfoderkulor eller lite köttfärs och äggula.

Vi har 3 hundar just nu, Bimbo som är 10,5 år har under merparten av sitt liv reglerat sin vikt genom att avstå sin matranson lite då och då. Fram tills för ett år sedan så åt hon max varannan dag, hon har alltid varit frisk med ett stabilt psyke och det är hon som styr flocken, med järnhand. De dagar hon inte har velat ha sin mat så har hon, i bästa fall, nosat på den och sedan gått därifrån, men lika ofta har hon inte ens kommit när vi har ropat att ”nu är det mat!” Vi har aldrig någonsin oroat oss över Bimbos matvanor, däremot har vi haft fullt upp med att passa hennes son Bullen, som är en riktig överätare. Han har alltid vräkt i sig sin egen mat för att sedan kasta sig iväg och kolla in mamma Bimbos skål. Många gånger har han lyckats komma över hennes ranson när vår simultankapacitet inte har räckt till för att både passa hundar, ungar och diverse hushållsgöromål samtidigt. Och Bimbo ägnar ingen energi åt att vakta en matskål hon inte vill ha. Resultatet av vårt slarv och Bullens uppfinningsrikedom blev så småningom en kraftigt överviktig Bulle, som en sådan där pariserbulle med tjock vaniljkräm inuti och massor av strösocker på utsidan, söt, men lite väl fluffig. Bimbo däremot fortsatte att vara samma snygga och normalviktiga champion som hon alltid har varit. Inte champinjon som svampen då alltså, nej, hon har alltid gjort gott intryck på domarna och blev utställningschampion ganska tidigt i livet.

Men så gjorde Viska inträde i familjen, en storpudel! Jag funderar ibland över om det är jag som med mina fördomar har underblåst hennes ovilja att äta. Är det jag som har sett till att fördomarna har blivit verklighet…? nej, det är nog inte möjligt, löjligt, men hon äter inte i alla fall…

Nyårsafton 2010 träffade jag ett par som hade lösningen på Viskas dåliga matvanor, fryst färskfoder. Nu får hundarna kött från både Owe och Norge, Owe är en trevlig kille som säljer både fryst och torr mat för hund. Norge är ingen person, utan… eller, jag fick ju maten av en person såklart, som hade varit i Norge och hämtat den. Det kändes lite skumt när jag hämtade denna hundmat, inte nog med att det var sent på kvällen och mörkt, maten var placerad på en skottkärra, under en presenning… men detta är en parantes som jag nog får reda ut en annan gång. Det jag skulle berätta var att när vi började erbjuda rått kött till våra hundar, på grund av vår tetiga pudeln, då fick vi en bieffekt; Vår kräsna Bimbo började äta som värsta matmonstret, både torrfoder och kött slank ner. Hon äter numera även torrfoder utan rått kött och lämnar inte en smula åt Bullen. Bullen har gått ner 4 kilo, Bimbo gick upp 3, det tog ett halvår att få ner henne i normal vikt igen! STORpudeln? Ja, det hörs ju på namnet att hon inte är någon liten hund, men hon är en äkta pudel, och då menar jag inte att hon bara har en tjusig stamtavla, nej, hon äter ungefär var tredje dag! Hon håller sig oerhört slank och har en matte som ständigt oroar sig över om hon får i sig tillräckligt. Men om vi tränar då är hon ALLTID sugen på mat och godis. Jag får försöka lägga in några extra träningspass varje dag, kanske mellan frukost och tandborstning och efter kvällstandborstningen innan jag somnar i soffan… det ska nog gå på något sätt. Och för er som funderar på pudel, det är bara fördomar att de äter dåligt, dessutom är det inte något som bör avhålla en pudelintresserad från att slå till på en valp, de är ljuvliga både som små och stora och i alla åldrar och färger!  :)

Hundpromenader i 17 minusgrader är mer än uppfriskande! Efter några rundor känns det som att blodet i ådrorna har övergått från flytande till fast form, det känns som att skelettet har blivit så skört att det faller i bitar om man skulle knacka för hårt på dörren. Att käkarna låser sig hos diverse olika ”livsfarliga” raser och taxar är en allmänt känd skröna, men mina käkar har verkligen låst sig, känns som att jag aldrig mer kommer att tina upp, våra barn kommer att bli förtjusta, nu slipper de morsans tjat. Jag tar försiktiga steg för att inte spräcka alla de små benen i mina djupfrysta fötter, just nu drömmer jag om ett mysigt häxbål med go värme runt fötterna, synd att påsken kommer sent i år. Tur att solen tittar fram och lyser upp omgivningen, man blir åtminstone glad och det är inte fy skam. Och när jag tittar ner vid mina avdomnade fötter och möter den varma blicken från en tillgiven, svansviftande kompis, då känner jag att det är värt det!

De flesta ungar som har tjatat om att få hund har säkert uttalat meningen ”Jag lovar att gå ut med den varje dag!” Man är beredd att göra vad som helst, i alla fall i just det ögonblicket, bara man får en hund. Jag tror att barnet menar varje ord i just det ögonblicket, jag är ganska säker på att hon/han är helt säker på att det ALLTID är roligt att gå ut och gå med sin alldeles egna hund, det man som vuxen måste tänka på är att barn har en benägenhet att leva i nuet, de funderar inte på att de kanske kommer att hamna i situationer där de hellre vill gå med kompisarna än att promenera med hunden. Till att börja med så hänger alla kompisar gärna med och går ut med valpen, men när nyhetens behag har lagt sig så får man gå ensam hem medan kompisarna går i väg för att hitta på annat kul. Fråga mig, jag vet. Man kanske inte alltid är på så gott humör när man kommer hem och vet att vännerna är tillsammans och gör något roligt, då är det lätt att besvikelsen över att inte kunna följa med kompisarna går ut över hunden. Man kanske väljer att inte gå hem, eller att rycka och slita i kopplet eller så blir promenaden för kort och stressig så att hunden inte hinner göra ifrån sig ordentligt. Det är alltid vi föräldrar som bär ansvaret när vi har skaffat djur till våra barn och ibland kanske man får ordna hundvakt på annat sätt. Hos oss kommer det aldrig in ett djur som inte vi vuxna kan tänka oss att ta hand om, en enkel regel som är lätt att hålla fast vid.

Min pappa jagade av och till under min uppväxt så vi barn var välbekanta med döda djurkroppar av olika slag, konservatorn kände vi också till, det var både skrämmande och spännande att besöka honom och alla hans döda, uppstoppade djur. När jag var i 11-12-årsåldern så var jag emellanåt trött på att gå ut med Kicki. Kicki var min silverfärgade dvärgpudel som jag köpte för egna pengar när jag var 9 år. Kicki var hunden som jag ALLTID skulle gå ut med själv och ALDRIG skulle tröttna på. När jag ville välja TV-tittande framför att ta ut hunden så svarade pappa snabbt: ”Inga problem, du behöver inte gå ut med Kicki, jag tar med mig bössan och går ut med henne. Sen kan vi lämna henne till konservatorn. Det blir jättefint, hon kan stå under TV:n så att vi ser henne hela tiden, vi kan klappa henne när vi har lust och du behöver ALDRIG mer gå ut med henne.”

Nog visste jag att han aldrig skulle göra så mot vare sig mig eller hunden, men jag förstod budskapet och kom snabbt i skorna, det var ju faktiskt MIN hund och jag hade lovat. Ett bra sätt att lära sig att bli en ansvarstagande person. Jag anser att barn mår bra av att ha djur, på många sätt, bara inte djuret hela tiden är anledningen till att man träter och grälar om vem som skall ta hand om det.

Just nu säger en av våra söner att han vill ha en irländsk varghund – det blir lite knepigt när ungar är så smarta så att de räknar ut VAD de skall be om för att få som de vill… men ALLA djurköp skall vara genomtänkta många gånger om, så mina läppar är sammanpressade, för att inga nja, ja, eller tja skall slippa ut och inte ens ett halvt löfte har sluppit ifrån mig. Men han är smart den killen, med bestämd röst och spefull blick säger han ”du får ca 1 år på dig, sen skall varghunden vara här”. Han har full koll på att den här morsan måste planera allting och han vet att inga djurköp sker över en natt. Jag är faktiskt lite stolt över att han har lärt sig att det där med att skaffa hund inte är något man gör hur lättvindigt som helst, man skall ha råd att köpa mat till hunden,  ta den till veterinären vid vaccinering, skada eller sjukdom. Man skall ha råd att ha den försäkrad och man skall ha någon som tar hand om den när man är bortrest eller jobbar och dessutom skall man ha tid att träna den, det kan nog ta ett år innan man har fått till allt 

  Visst kan en söt valp vara lockande? (Pärlan, av rasen Coton de Tuléar)