1. On the Backs of Angels 8:42
2. Build Me Up, Break Me Down 6:59
3. Lost Not Forgotten 10:11
4. This Is the Life 6:57
5. Bridges in the Sky 11:01
6. Outcry 11:24
7. Far from Heaven 3:56
8. Breaking All Illusions 12:25
9. Beneath the Surface 5:26
James LaBrie – sång
John Petrucci – gitarr, bakgrundssång
John Myung – bas
Mike Mangini – trummor, percussion
Jordan Rudess – keyboards, Continuum, MorphWiz
För det amerikanska bandet Dream Theater är detta en storslagen comeback. De är verkligen tillbaka på benen efter förra septembers chock-nyhet: Deras eminenta trumslagare Mike Portnoy hoppar av bandet. Portnoy var med och bildade bandet för 25-någonting år sedan och har sedan dess varit något av deras frontman, samt haft en delad roll tillsammans med gitarristen John Petrucci som deras huvudsaklige textförfattare och producent, men valde att hoppa av på grund av ”creative differences” – Han ville ta en paus, bandet ville fortsätta.
(Ovan: Mike Portnoy i fin Dethklok-utstyrsel.)
Första spåret på plattan On The Backs of Angels släpptes i somras och indikerade att något stort var på gång. När själva albumet sedan släpptes var jag mållös. Inte nyligen har jag känt på detta sätt som jag gjorde efter första lyssningen. Det kändes som när jag hörde bandet för första gången, för cirka sju år sedan. Det var för mig något nytt och fräscht och lämnade mig med en tillfredsställd känsla. Det var ett band som lämnade mig häpen och med hungern av att jag ville ha mer! Tårögd, to say the least.
Skillnaden mellan då och nu var att jag då hade möjligheten att mätta hungern med hela deras då 20 år långa katalog som fram till dess tagit nya steg med varje skivsläpp (Falling into Infinity kan vi prata om en annan gång, men förmodligen inte.) Den framförallt största skillnaden är det mönster de fastnat i med de senaste två albumen – jag har småsuckat lite. Faktiskt. Jag tror att Portnoy kände detta när han ville att bandet skulle ta paus. Den här pausen skulle ge dem tid att för dem omvärdera bandet och bli inspirerade på nytt, så att de kunde komma tillbaka om några år, bättre än någonsin. Ironiskt nog var det just Portnoys avhopp som triggade bandet till att omvärdera sig själva och med ett nytt kapitel framför sig så skapade de sitt allra bästa verk hittills.
Hur är den nye trummisen Mike Mangini då? Han är grym! Portnoys skor är svåra att fylla (och jag saknar Portnoy ibland) men Mangini klarar jobbet. Vi kan förstå varför han valdes som ersättare. Han bidrar med sitt sound till bandet på det sätt han kan, då låtskrivandet för den här sessionen sköttes av de andra fyra i bandet. Ett smart drag. Som god vän till Portnoy så har han stor respekt för dennes före detta roll i bandet. Han är ödmjuk men ändå kraftfull. Det var mycket förväntansfull över både vem det var och hur han skulle klara det, men jag tror nog ingen är besviken. Kudos. Resten av bandet gör också ett fenomenalt jobb. De är verkligen at the top of their game!
Musiken talar dock för sig själv. Lyssna själv och ta reda på vad jag menar, för det är svårt att beskriva låtarna och att välja specifika delar utan att hålla på hela dagen – det finns för mycket att säga! Men de håller sig troget till det sound de är kända för, samtidigt som de går ett steg längre och tar fram det allra bästa från sina tidigare album, fräscht och nytt (trummaskiner, någon?) men ändå familjärt. Det är mäktiga låtar, intressanta instrumentaldelar, progressivt, mer dynamik, mer genomtänkta och starkare melodier. Spana in den starka refrängen i Lost Not Forgotten, dynamiken och det sista vackra solot (09:07. Uppbyggnaden är perfekt!) i Breaking All Illusions och sticket (03:43 och 05:12. Igen, perfekt!) i On the Backs of Angels. Om inget i din kropp reagerar på detta, om inte ett enda hårstrå reser sig medan du lyssnar på plattan, behöver du läkarvård. Och om du är frisk, så kommentera gärna vad du tycker om albumet; Vilka är dina höjdpunkter från plattan?
Dessa killar är gudomliga, förmodligen inte mänskliga. Hur kan en grupp ofullkomliga människor skapa något så fullkomligt?
Igen: Gudomligt. Som en pånyttfödelse – och jag är nykär!
