1. The Whip Hand 4:49
2. Aegis 5:11
3. Dyslexicon 4:22
4. Empty Vessels Make the Loudest Sound 6:43
5. The Malkin Jewel 4:44
6. Lapochka 4:16
7. In Absentia 7:26
8. Imago 3:58
9. Molochwalker 3:33
10. Trinkets Pale of Moon 4:25
11. Vedamalady 3:54
12. Noctourniquet 5:39
13. Zed and Two Naughts 5:36
Omar Rodríguez-López – gitarr, produktion
Cedric Bixler-Zavala – sång, låttexter
Juan Alderete – bas
Marcel Rodríguez-López – keyboards, synthar
Deantoni Parks – trummor
The freaking Mars Volta! Äntligen är de tillbaka! De hade tydligen släppt första singeln från plattan, The Malkin Jewel, redan i februari, något som jag har missat totalt och upptäckte först igår. Så den har gått varm hela söndagen och idag måndag (ja, måndag, då jag inte har lagt mig än, so technically that counts, 120 minuter in på tisdagen) släpptes hela plattan, något jag dock HAR haft koll på och väntat på sedan länge.
Hittills har jag bara hunnit lyssna på plattan fyra gånger rakt igenom men jag känner att jag har en rätt bra bild av albumet. Och vilket album! Musik är en utveckling precis som människan. Människan växer och det måste musiken också. Det måste det, det måste ta sig vidare – och det har det verkligen gjort på Noctourniquet. Sångaren Cedric låter lika sjukt bra som vanligt, men också starkare och aggressivare, vilket märks tydligt på singeln. Seriöst, är det bara jag som tycker att The Malkin Jewel låter som otroligt trippad cyber-acid-alxdfsrgytoövgqer-whatever-reggae? Och bra sådan, dessutom? Allvarligt, jag hittade en banjo där inne!
Ovan är bara ett av många exempel, då bandet satte upp en tävling och efterlyste en video till låten. Jag valde den jag tyckte var grymmast, av Caleb Lázaro, efter att egentligen bara ha kollat igenom några få. Stiligt!
Tillbaka till plattan, som bjuder på ett riktigt nytt drastiskt men ack så spännande och intressant sound för bandet. Kvar är den progressiva och komplexa synen på musiken, men som bandet själva har beskrivit det, att skivan är allt de redan har gjort, fast enklare. Jag kan både hålla med och samtidigt inte. Låtarna är i normalare längd, samtidigt som vissa låtar påminner mig om deras första platta De-Loused in the Comatorium medan andra lutar mer åt soundet från förra plattan Octahedron, dock med deras klassiska ljudmanipulation och musikernas teknikalitet. En fantastisk hybrid! En otroligt spännande ljudbild! Bandledaren Omar själv refererar soundet som ”future punk”. Word.
Albumet är också ett konceptalbum (underbart!) som enligt Cedric, och jag citerar; ”It’s about embracing life for what it should be. There’s a view of the elitist lifestyle – that being an artist is unattainable. I’m trying to write this story that reminds people that we’re all artists.” Slutcitat. Vi alla är artister. Vi alla är artister! Så smart, så kärleksfullt, mina vänner – vi har musiker som vill säga något!
Det andra som är så bäst med albumet är de otroligt vackra melodierna som förekommer till och från i låtarna i både sång och tema, med låtarna Lapochka, In Absentia och Vedamalady, som alla tre bjuder på helt otroligt vackra slut! En annan viktig notering är att hela albumet har en elektronisk vibe till sig som är mycket mer prominent här än på tidigare plattor, med synth-ljud (lustiga sådana, och samplingar som dyker upp här och där) som sticker ut och med en välprogrammerad Deantoni Parks bakom trummorna som ger många av låtarna en ännu mer elektronisk ton, då han många gånger låter som den mest (igen) välprogrammerade trummaskin du hört. Klassiskt.
Så klockrent, så smakfullt, mina vänner – ta för er av ett band som har något att säga, något att ge! Njut, medan ni får er världsbild vidgad! Lätt årets bästa platta hittills, slår allting jag hittills har skrivit om, 2012!
