Under loppet av en vecka har jag själv våra två katter och hunden blivit fästingbitna.
Det startade på katten Nisse som kom hem med en otäck fästing mellan skulderbladen. Nisse som blir 15 år i sommar tog det hela med ro medan jag med fästingpennans hjälp tog bort fästingen och sedan dödade den med hjälp av en braständare. Det blev en liten skorpa som nu ramlat av. Tack och lov har han inte kommit in med någon ny fästing än så länge, men det lär nog inte dröja då han mest är uppe i skogen och spejar.
Därefter kom Pip-Larsson, vår andra katt, in med en fästing på ena skulderbladet. Den var så liten så den var lite lurigare att få bort. Men är man bara tillräckligt envis så går det. Det kändes nästan som det var två fästingar på varandra men jag fick bara en och kunde sedan inte hitta någon mer i hans täta svarta päls. Men mycket riktigt dagen efter satt det en ny liten fästing på samma ställe som den första. Pip-Larsson, som är född på Norges nationaldag den 17 maj 2000, har i vanliga fall inte så mycket fästingar. Antagligen för att han är så otroligt lat så han orkar sällan vara ute i skogen på samma sätt som Nisse.
Sen var det minstingens tur, vår hund Axa som bara är 1 ½ år, att få en riktigt otäck fästing på halsen. Jag tyckte hon såg svullen ut men kunde inte riktigt avgöra om hon var det eller ej. Kände igenom henne så noga som möjligt men kunde inte hitta någonting i hennes täta schäferpäls. Efter en timme började jag leta igenom henne igen då jag var mer och mer säker på att hon faktiskt var svullen. Och mycket riktigt där satt en rejäl fästing som nog sugit blod 2-3 dagar. Det var en svullnad i storlek av en bondböna strax ovanför hennes skulderblad men så väl dold att den liksom försvann in i en grop som är där. Det var även en svag svullnad upp mot huvudet. Vi håller nu ögonen på henne så hon inte börjar dricka mer vatten än vanligt eller beter sig konstigt på något annat sätt. Dagen efter hittade vi en liten nymf vid hennes ena öra men den hade precis satt sig så där blev det ingen svullnad.
Även jag har blivit drabbad i år. Fick en liten fästing på magen men kände den väldigt fort så den blev inte långlivad där. Men har man djur så får man nästan räkna med att detta händer lite då och då.
Varför använder vi då inget gift på våra vänner? Vi vågar helt enkelt inte. Har hört så många skräckhistorier om hundar och katter som tappat allt hår, fått stora sår eller som vinglat omkring. En del djur dör till och med av dessa gifter. Så där står man och ska välja mellan pest eller kolera. Vi har valt att ta risken av en boreliainfektion som faktiskt går att bota med antibiotika, bara man kommer in i tid med djuret. Jag går hellre en gång för mycket till veterinären än att jag utsätter mitt djur för de nervgifter som motmedlen innehåller.
Min enda undran är vad dessa djur, fästingarna, har för uppgift. Vad jag förstått så ingår de inte i näringskedjan och verkar därför lika meningslösa som vi människor…
Alla jag frågat om denna skillnad har varit helt frågande och inte ens den i min bekantskapskrets som jag anser vara mest bildad förstod detta. Har någon som läser det här ett svar så är jag väldigt tacksam.
