Förra veckan skrev jag om 100-åringen Sten som cyklar varje dag, men som då hade blivit bestulen på sin cykel. Att han är så gammal och fortfarande cyklar tycker jag är otroligt häftigt. Men att han då blev av med sin cykel var desto tråkigare…

När jag skrev artikeln hade jag ingen aning om hur allt skulle fortlöpa. Visst hoppades man på att cykeln skulle återfinnas, men den blev på ett helt annat sätt än jag trott…

Cykeln har nämligen hittats! Av en kvinna i Viskafors, som av en händelse läste artikeln i Markbladet och la ihop två och två. Igår kunde Sten därför hämta hem sin cykel hos polisen i Borås (läs mer om det här). När jag därefter träffade honom kunde man inte ta miste på hans glädje, lycka och tacksamhet. Det var så häftigt! Och det fick mitt jobb att bli ännu roligare!

Det är ensamt på redaktionen idag.
Magnus och Lena är ju på väg till Grodden-galan i Stockholm, vilket så klart är otroligt kul Tänk att två journalister på Markbladet är nominerade på årets gala som arrangeras av Gratistidningarnas förening, nu får vi hoppas att de kammar hem det – båda två!

I kväll får de ju nämligen veta om de vinner det nationella priset Grod­den för Bästa reportage i kategorierna Personporträtt respektive Poli­tik, Samhälle och Närings­liv.

Med det här inlägget vill jag därför önska dem lycka till idag och hoppas även att alla läsare håller sina tummar. För det är Magnus och Lena värda!

Psst…. Vill ni läsa om hur de kände efter nomineringen? Kika in här.

Säger som Linda – Fredagsstämning. Yay!!

Under mina åtta år på Markbladet har jag haft förmånen att få möta ett stort antal trevliga och intressanta Markbor. Av dem finns det de som gjort extra stort intryck och etsat sig fast i minnet särskilt hårt. En del har suttit framför mig och gråtit medan de berättat om sina eller sina barns svåra sjukdomar. Deras sorg har gått rakt in i mitt hjärta. Mitt i sitt mörker har de ändå haft kraften att för mig berätta sin historia – för att få ut ett budskap och hjälpa andra i samma situation. Jag önskar att jag haft möjlighet att hjälpa dem – mer än att fånga deras känslor och sätta ord på dem.

Många intervjupersoner har fått mig att skratta och gett mig ny energi, de har varit riktiga värmespridare Jag minns till exempel Örbybon Göte Persrud som var 92 när jag mötte honom 2005 – en riktig piggelin som lagade all mat själv, surfade på Internet, tog bilen till Ica – och vann sin senaste orienteringstävling två år tidigare. Det var något särskilt med atmosfären i hans hem – så hjärtlig och välkomnande. Med entusiasm berättade Göte om sitt spännande liv och om det hälsosamma leverne som präglat det. Mycket grönsaker och nyttiga råvaror hade det blivit, men just den här dagen stod sju sorters kakor och bullar på bordet. Göte tyckte att man den gången  kunde göra ett undantag – för att jag skulle komma.

Jag glömmer inte heller Björketorpsbon Otto Hjelm, av många kallad ett original. Otto blev rikskänd för sin medverkan i Kanal 5:s ”100 höjdare”. Detta för att han, enligt egen utsago, inte sov mer än fem minuter – per natt.
– En kan inte ligga. Det går inte, för då kommer myrera krypande, förklarade Otto när jag besökte honom i hans enkla torp 2006.
– Jag lägger mig raklång i sängen och slappnar av i fem minuter. Sen är en redo att göra ett dagsverke te.

När jag kom till Ottos hem hade jag fikabröd med mig – två bullar och två muffins.
– Tack ska du ha, sa Otto – och lade in påsen med fikabrödet i frysen.
Hur som helst var den lille mannen med det stora hjärtat en trevlig bekantskap, det är inte konstigt att Kanal 5 utnämnde honom till en av Sveriges skönaste personligheter. Otto har stannat kvar i minnet. Jag minns inte minst hans avskedsord då han med en finurlig uppsyn står på trappen och säger:
– Välkommen tebaks. Som varga sa till geta”

Otto sa också till mig att ”en ska vara snäller vid djuren” – det handlade om allt från älgarna i skogen till alla de katter som han tog hand om. I ladan intill torpet låg kattmatspaketen på hög. Otto såg inte ut att köpa så mycket till sig själv, men katterna – de skulle ha sitt.

De senaste veckorna har jag mött människor som gjort mycket gott för just katter. I veckans nummer av Markbladet kan du läsa om Kitty – den lilla kattungen som hittades utmärglad och svårt skadad (kanske en människas verk) men som fick en ny chans i livet. Tack vare Svenljungabon Britt Knutsson och hennes dotter Marita från Kinna. Som med sjukvård, pannkakor, grädde – och massor av kärlek – såg till att Kitty blev frisk. Själva hade de inte möjlighet att ta hand om henne, så i väntan på ett nytt gott hem finns den cirka fem månader gamla kattungen på Tinas kattstuga i Istorp. Tina Karlsson är en annan människa som berör – med sin värme och sitt hårda arbete för att övergivna djur ska få en bra framtid. Trots att hon drabbats av flera strokeanfall och har svårt att röra sig kämpar hon på – för sina skyddslingars skull. Tänk om det funnits fler människor som henne.

På katthemmet finns just nu ett 30-tal djur, Tina säger att hon är glad för vartenda ett av dem som får en ny ägare. Jag hoppas att Kitty och alla de andra kissarna snart kommer att omfamnas av nya kärleksfulla mattar och hussar. Och att jag inte behöver skriva några fler reportage om övergivna katter på mycket länge. Eller – i de bästa av världar – aldrig någonsin mer.

Men, är inte det Tostaredsbloggaren? Vad gör hon här? Jo, jag bara gästbloggar lite säger jag då. Redaktionen på Markbladet behöver nog lite pepp när det kommer till bloggandet tror jag. Tidsbrist är nog annars en förklarande faktor till varför det är lite glest mellan inläggen här.

Jag har alltid tyckt om att skriva, ända sen sexårsåldern. I mina gamla skrivböcker från lågstadiet kan jag se frökens röda anteckningar med ord som ”Bravo Linda! Vilken fantasi du har”, i kanten. Det bästa jag visste var när vi fick skriva helt fritt utan något speciellt tema. Då kunde det bli allt från skräcknoveller till kärlekshistorier. Under gymnasiet fick jag däremot en tysk-ättad svensklärare som dissade allt jag skrev. Precis allt. I och med det dog också lusten för att skriva.

Det skulle dröja många år innan jag tog upp det igen. Faktum är att det inte var förrän 2005, i och med att bloggformen uppfanns som jag återigen började skriva. Tanken att skriva på nätet så att andra kan läsa, sporrade mig. Ja, det var helt enkelt som så att det var bloggeriet som gjorde att jag kom på vad jag egentligen brinner för.

Just nu finns jag på Markbladets redaktion och gör lite allt möjligt. Jag älskar kombinationen av mötet med andra människor och skrivande. Varje uppdrag jag får är en härlig utmaning och jag försöker lära mig så mycket jag kan på vägen.

Nu ser jag fram emot en härlig vår här på Markbladet. Häng med!

/Linda
linda.wenneson@markbladet.se

Stora delar av min arbetsdag har idag spenderats på att redigera bilder.

Stundvis hamnar man i ett läge där man knappt ser bilden man arbetar med, man justerar lager efter lager på ren rutin.

Men när Batman dyker upp i kurvorna vaknar man banne mig till! Tack Bruce, jag behövde det.

”God Jul & Gott Nytt År!”
Det inlägget känns väl aningen förlegat?

Efter ett par oaktiva månader på Redaktionsbloggen ska vi nu försöka komma igång igen. Inspirationen har inte varit på topp, så nu behöver vi er hjälp!

Vad vill ni läsa om här? Vi delar gärna med oss om vad som händer på Markbladet mellan tidningarna, redaktionens arbete och funderingar.
Kommentera eller maila oss (redaktion@markbladet.se/ förnamn.efternamn@markbladet.se), så ska ni allt få se en förbättring på bloggen!