Människans bästa vän?

Hund eller diamant – jag kan inte riktigt bestämma mig.

Jag har aldrig varit en sån där husdjursfantast, förutom ett par katter när jag var yngre har jag inte så stor erfarenhet av dessa pälsklädda, fjälliga och fjädertäckta varelser.
Flera julaftnar och födelsedagar önskade jag mig ormar och ödlor, men tack och lov att mamma och pappa hade vett nog att inte ge mig någon. (Tålamod är inte min starka sida.)

Idag startade Markbladets husdjurstävling, där det gäller att skicka in ett foto på sitt husdjur och sedan röstas fram som vinnare.
(Du kan läsa mer om tävlingen här.)

Då jag som jurymedlem inte deltar i tävlingen tänkte jag att jag i alla fall kan publicera en bild på mitt nuvarande husdjur här.

Hälsa på Peter ”Pete” Parker, min alldeles egna husspindel!

Han är lättskött (sköter sig alldeles själv helt enkelt), aktiv (man vet aldrig var man stöter på honom), lagom sällskaplig för mig (allt han kräver är att inte dödas eller att man inte hamrar upp saker på just den väggen han sitter på. Sist jag gjorde det höll han sig gömd i fyra dygn) och han är helt klart en bra lyssnare.

Hans negativa sidor är att han gärna gömmer sig i kakburken eller skafferiet (en inte helt rolig överraskning vid frukosten), han har väldigt dålig humor och riskerar att dödas varje gång jag har gäster som inte känner till honom.

När jag flyttade in och hittade honom min andra dag i lägenheten resonerade jag helt enkelt såhär: Han bodde här innan mig, därför får han stanna. (Sen har jag dessutom väldigt svårt att göra mig av med djur över huvud taget… Till och med sniglar.)