Och jag säger att jag inte vill känna mindre än fjärilarna

Ibland frågar hon mig varför jag inte har en man, som att jag bara glömt att plocka upp honom vid tåget, och kanske borde skynda mig dit. Som att det var det enklaste i världen att bli kär, och jag undrar om vi pratar om samma känsla. Den där passionerade och vilda känslan som utan att vara motsägelsefull samtidigt är trygg och lugn? Som med rätt människa kan stå stilla fast den har vingar att flyga med. Lite som fjärilar som fladdrar i luften utan att förflytta sig, eftersom de redan flyger precis där de vill vara. Och jag säger att jag inte vill känna mindre än fjärilarna.

Hon svarar att jag kanske vore lyckligare om jag gjorde det. Kände mindre. För att alla starka känslor har motpoler, och att samma eufori också bygger känslotoppar att falla från. Ju högre topp, desto hårdare fall, för sådana är naturlagarna. Och det är synd om mig, säger hon utan att mena det på ett elakt sätt. För jag har så mycket, men kastar bort det på att jaga fjärilar med en håv som inte finns. Väntar på något hon visste att ge upp för länge sedan, när hon först förstod att nöjd inte är detsamma som dåligt. Innan hon hittade kärlek som är bra och logisk. Och jag tycker lite synd om henne tillbaka, för att hon är nöjd mest med att vara just logisk, och så rädd för att slå sig att hon inte vet hur de riktigt höga topparna ser ut. Och jag säger att så många saker redan är mediokra, att om inte kärlek får vara större än allting vi visste fanns, är den inte stor nog. Hon funderar en stund, och säger sedan att jag riskerar att få gå hela livet utan att hitta den. Och jag tänker att det nog är sant. Men också att samma sak, även gäller henne.