Marks Fågelklubb flyger till Spanien

I månadsskiftet april-maj reste 24 skådare till Madrid för att i en vecka uppleva både vacker natur och vackra fåglar. De två utvalda besöksområdena var varandras motsatser både vad gällde natur, topografi och klimat. De tre första dagarna var vi stationerade i Sepúlveda, Segovia, ett högplatåområde ca 12 mil norr om Madrid. Kallt! I fyra dagar var utgångspunkten staden Trujillo i Extremadura, där syrener och rosor blommade.

Första skådardagens ”måste” var dupontlärkan. När reveljen gick kl. 6, så ösregnade det och morgonexpeditionen fick avstyras. Efter frukost blev det en tur längs den vackra flodravinen Rio Duratón, som likt Coloradofloden har skurit sig djupt ner i berggrunden. Uppströms fanns dock promenadvänliga stränder. Där såg vi bl a den brandkronade kungsfågeln och några gåsgamar, den vanligaste gamen, som kurade på en klippavsats för att undgå regnet. Under dagen kunde vi bl a beskåda provencesångare, korttå- och lagerlärka, medelhavsstenskvätta.

Dagen därpå – upp igen kl. 6 - och nu kunde den mycket skygga och sällsynta dupontlärkan åtminstone höras. Efter frukost bar det av upp på höjderna, för andra dagens ”måste” var citronsiskan. När vi kom upp på 1800 möh, låg snön fläckvis och det började dessutom snöa. ”Nu är det kört, vi åker härifrån”, sa våra experter. Efter en snabb fika vid bussarna, gick tjejerna på toa. På tillbakavägen hördes ett tjattrande utan dess like från några buskar. Vi stannade till och vad fick vi se, jo, några gulskimrande citronsiskor som visade upp sig på ett staket endast 20 m ifrån oss. Bingo!

Nästa dag blev en transportsträcka över bergen Sierra de Gredos och ner till Extremaduras slätter. Nu kunde långkalsongerna, luvorna, fleecetröjorna och vantarna packas ner.
Extremaduras savannliknande Dehesas bebos bl a av tjockfot samt urtidsfåglarna stor- och småtrapp, den sistnämnda såg vi spelande. Sten- och korkek breder ut sig över böljande kullar, där får betar och grisar bökar. Färggranna fåglar som biätare, blåskata, svarthakad buskskvätta, härfågel, skatgök, rödhuvad törnskata visade upp sig. Dvärgörn, ormörn, brunglada och ängshök kretsade över markerna liksom gås- och smutsgam.

Norr om Trujillo ligger nationalparken Monfragüe. På Peñafalconklippan vid floden Rio Tajo häckar hundratals gåsgamar, men där fanns även den sällsynta grågamen och häckande svartstork. En pilgrimsfalk, en dvärg i sammanhanget, hade dristat sig att slå läger mitt bland gamarna. Några kilometer längre in i parken skulle ett annat ”måste-objekt” visa upp sig, den ytterst sällsynta spanska kejsarörnen. Den kretsade i skyn, jagade bort gamar, kom med byte till boet och satte sig slutligen på en gren och kråmade upp sig inför den månghövdade publiken. Två duniga berguvsungar glodde på oss från en klipphylla. Sydnäktergalen sjöng för fullt och det var tydligen endast undertecknad som fick se den.

Att det finns risfält och därmed dammar i Extremadura förvånade många. Men vilket eldorado för fåglarna: purpurhöna, purpurhäger, dvärgrördrom, natthäger, kungsfiskare, rostgumpsvala. Åh, så söt, hördes det, när den i Europa så sällsynta svartvingade gladan visade sig: vit, grå och svart med sotsvarta sneda ögon, på nära håll bärnstensröda, och svart näbb på ett vitt huvud.Ja, man kan utan tvekan säga att vi hade en otrolig tur med våra ”måsten”. Den skimrande blåkråkan fick vi leta efter. På engelska heter den roller och det var så den presenterade sig: dök ner från skyn i en roll. De pyttesmå tigerfinkarna dansade och hoppade framför vår buss. Den svarta stenskvättan lät vänta på sig men visade sig till sist för några av oss. Totalt antecknades 158 olika arter och vad vi vet, så kan det ses som ett slags rekord för svenska grupper i det området.

Text: Karin Granberg