”Frågan är inte om det går att göra mer för att attrahera barnfamiljer till Marks byar. Frågan är varför vi inte redan gör det”, skriver Mathias Eriksson i en gästkrönika.
KRÖNIKA Nedläggningen av mellanstadieskolor på landsbygden har på kort tid exploderat i debatten. Det är högt tonläge, starka känslor – och en påfallande enighet om en sak: ingen verkar egentligen nöjd.
De som vill lägga ner säger att det inte är en bra lösning, men den enda möjliga. Ekonomin kräver det, menar man. Skolresultaten måste förbättras. De som protesterar menar tvärtom att resultaten knappast blir bättre, men att konsekvensen över tid blir något helt annat: samhällen som sakta men säkert tappar liv, framtidstro och till slut sin själ.
Så vad är det som gått snett?
I grunden tror jag på produkten landsortsliv. På riktigt. Jag är övertygad om att det finns tillräckligt många människor som vill leva nära naturen, med trygghet, gemenskap och rimliga livspussel – för att också ha underlag för byskolor. Problemet är inte efterfrågan. Problemet är systemet runt omkring.
För det här handlar inte om enskilda skolor. Det handlar om en kedja av beslut, eller snarare bristen på en sammanhållen strategi. När något börjar gå trögt väljer vi ofta den enklaste vägen: att dra ner, centralisera och lägga ner. Men sällan ställer vi den obekväma frågan: var finns flaskhalsarna – och vad kan vi faktiskt göra åt dem?
Ta Hajom som exempel. Jag har fått höra att det finns en bostadskö på 55–60 personer. Samtidigt bor många seniorer kvar i stora villor och gårdar som egentligen skulle passa perfekt för barnfamiljer. Är det orimligt att fråga sig om kommunen borde bygga mer anpassade boenden för äldre – inte som en kostnad, utan som en investering? En flyttkedja som frigör bostäder, lockar barnfamiljer och i förlängningen fyller skolbänkar.
Och hur mycket kraft lägger vi egentligen på att marknadsföra landsbygden som det den är? Ett attraktivt liv nära naturen men samtidigt inom räckhåll till både flygplats och storstäder. Här finns arbetsmöjligheter, föreningsliv, trygghet och gemenskap. Men berättar vi det? På riktigt?
Frågan är inte om det går att göra mer för att attrahera barnfamiljer till Marks byar. Frågan är varför vi inte redan gör det.
För varje skola som stängs sänder vi också ett budskap: här räknar vi inte med framtiden. Och det budskapet är svårt att marknadsföra bort i efterhand. Jag tror fortfarande på landsbygden.
Jag tror på byskolorna. Och jag tror att vi har fler verktyg än vi ibland vill erkänna.
Vad tror du?
Mathias Eriksson,
Ordförande i Företagarna i Mark
och vd på Ekbergs Fönsterputs & Städ
Gästkrönikan är en opinionstext, skriven av en person som inte arbetar på Markbladet. Innehållet bygger på skribentens personliga åsikter och ska inte uppfattas som tidningens ståndpunkt.
