Hur går det egentligen till när man ger blod och hur läskigt är det att göra det som spruträdd? Det testade Markbladets reporter, Love Åhrman.
– Det känns väldigt bra att göra något som man vet är viktigt, säger han.
SKENE Var sjätte vecka kommer Blodbussen till Marks kommun. Markbladets reporter hade för sex veckor sedan varit på plats och testat sig. Efter godkända provsvar var det i onsdags – sex veckor senare – dags att ge blod.
– Jag är nervös nu. Pulsen är hög, säger Åhrman strax innan det är dags att sätta nålen i armen.
Efter inskrivning, konsultation med sköterska, test av blodtryck och rengöring i armvecket där nålen placeras, var det dags att inleda processen. Efter knappa sju minuter var Åhrman tappad på 4,5 deciliter blod, vilket motsvarar ungefär en tiondel av den totala mängden blod i kroppen.
– Jag mår bra. Bortsett från sticket i armen kändes det ingenting. Det var inte så farligt som jag trodde.
Den starka nervositeten på förhand visade sig vara obefogad.
– Det var mer smärtfritt än jag trodde. Nu känns det oerhört bra att det är klart.
Som regel får man som man ge blod var tredje månad. Åhrman har fått mersmak och planerar nu att bli en regelbunden blodgivare.
– Det känns väldigt bra att göra något som man vet är viktigt, och kan vara livsavgörande för sina medmänniskor. Förhoppningsvis är det här något som fler får upp ögonen för.
